Dessa tre projekt behandlar kulturmixen mellan japansk och amerikansk kultur. När jag visade arbetet på Östergötlands länsmuseum valde jag att visa dem tillsammans i en gemensam installation under namnet When I dream I think of Tokyo.
Västerländsk kultur har länge haft stort inflytande på Japan men eftersom få japaner åker utomlands och litet antal utländska besökare reser dit kommer influenserna främst via mediala kanaler. En specifik kulturyttring är japanska universitets cheerleadinggrupper där teamen inte hittat sin inspiration från besök på amerikanska universitet utan från något som finns mycket närmre; sin tv-apparat. I projektet har jag följt Tokyo Universitets cheerleadinggrupp.
Den här bilden hänvisar till den japanska pastarätten Tarako. Den är gjord på rökt torskrom och sjögräs. Smaken påminner väldigt mycket om vår egen Kalles kaviar. Q.P är ett av de största företagen som saluför Tarako-sås och deras maskot är den amerikanska dockan Kewpie-doll. I en känd reklamfilm för maträtten gör två tjejer iklädda röda hattar (som ser ut som fiskrom) reklam för pastasåsen med en särskild Tarako-dans.
Den franska frihetsgudinnan placerades på Odaibas strand i Tokyos inlopp mellan April 1998 och Maj 1999 för att fira det Franska året i Japan. På grund av dess popularitet färdigställdes år 2000 en kopia som man nu kan se på samma plats permanent. Själva ön där statyn är placerad är konstgjord, byggd under bubbel-ekonomi eran.
I filmens värld får tjejen till den populära killen ibland låna hans baseballjacka, en statusförhöjande erövring som som gör alla andra väldigt avundsjuka. Harukas jacka är en replika på en amerikansk baseballjacka och är köpt i en vanlig affär i Tokyo.
Precis som i USA är Tokyos affärs entréer ofta prydda med ballongbågar. Ett av dessa ställen är spelhallarna där man spelar Pachinko, ett slags enarmad bandit där man istället för pengar satsar små metallkulor. Atmosfären där inne är överväldigande med öronbedövande ljud och förtjusande, översvallande dekorationer.
Det här är en varmkorv-maskeraddräkt som jag tillverkat i skumgummi och textil. Den visades på ett podium tillsammans med fotografiet föreställande en modell som bär dräkten. Stilen på bilden fick jag ifrån en katalog som säljer maskeradkostymer. Jag gillar att tänka mig kostymen som ett berättarmoment i en historia, genom att bära den förvandlas verkligheten till en scen som bäraren måste förhålla sig till.